Det är ingen hemlighet att jag har haft det körigt i mitt liv tidigare, en efterdyning av detta är förekomsten av skulder. Sedan ett par år tillbaka har jag betalat på dessa så gott jag har kunnat, men då jag jobbat på timmar har det varit mer än nådigt knapert.
Nu bär jag äntligen har ett heltidsjobb och tänkte att det nu kommer ordna upp sig, nu kan jag ju dela upp det och betala varje månad och vara klar inom ett år.
Lyckan var kortvarig, jag har aldrig i mitt sketna liv stött på så otrevliga människor! Trots avbetalningar har ärenden gått vidare till kronofogden och inget inkassobolag ser att det finns andra utan förutsätter att jag har min lön, hela alltså, räknat innan skatt med andra ord. Nu fick jag veta att ett bolag jag snart betalat klart till har en annan filial i sverige som skickat mitt ärende till kfm. Det vill säga samma bolag, för de kan inte se i sin databas om jag har skulder till det andra kontoret!!
Så talade jag med rätt bolag efter många omkopplingar och morrhoppan där förklarade hånfullt att jag som bäst fick dela upp betalningen på två, så skulle de kunna tänka sig att stoppa ärendet hos kfm. Vad gör man? Jo jag betalar såklart, för jag väntade pengar från FK.
Men ärendet hos kfm avslutas först när de ser betalningen, vilket blir om flera dagar enligt @)&”")(;: på andra änden.
Så ringde jag kfm för att se om de kunde bromsa sin del, men de kunde de inte. Bara att vänta då…
Otrevliga förbannade fruntimmer!!
I och med pengabrist så ringde jag FK för att se om mina pengar därifrån var på gång, men icke, blir inga pengar därifrån. Kvinnan var i och för sig trevlig, det är ju alltid något…
Men så fick sambon brev från dem där han ska fylla i även mina uppgifter för enligt dem har jag ju full lön och inga utgifter så jag ska stå och hjälpa till med betalningen för hans barn!!
Sänka standarden ytterligare för mina egna för att hans barn som bor med två skuldlösa heltidsarbetande vuxna och får allt de pekar på för att de har råd.
Känns så otroligt fel!
Tänk om alla instanser kunde godta varandra? Se på inkomster och utgifter som de faktiskt är…
Man ska inte känna att det är enklare att gå på soc än att arbeta. Man ska inte må sämre psykiskt när man jobbar och gör rätt för sig.
Man ska inte ha det sämre när man älskar någon och vill bo ihop.
Det är något som är så ofantligt fel i hur det (miss)sköts.

Jag kan inte med ord beskriva hur lättad jag kommer vara när allt detta är över…

Blessed Be.

Studievecka nästa vecka, ska bli skönt att slippa stressa i morgontrafiken med alla andra puckon. För ärligt talat, man blir lite puckad i köerna där, jädrans tur vi inte bor i Stockholm alltså, då hade jag nog kreverat.
Ska jag någonsin flytta så blir det längre ut på landet. Billigare priser på husen och mysigare natur. Fattas bara ett par tallar så skulle man känna sig som hemma, haha!

Nej, dags att vara lite social med wordfeud-vännerna tror jag.

Blessed Be.

Hur gamla ska de vara för att bli ”nyckelbarn”? Gossen är för liten, men dottern då? 8 år nu. Jag hade nyckel när jag var 8… Ska nog börja prova med henne, skulle trots allt vara skönt att slippa dagisfröknarna, tror det är det bittraste yrket i Sverige, näst efter att jobba på socialförvaltningen såklart.

Tummen ner för dagis/fritids!

Blessed Be.

Dottern har fixat helgen alldeles ypperligt. Förra helgen var hon trött och lite konstig, men nu har det inte märkts något alls.
För att uppdatera så har hon fått diagnosen barn-epilepsi. Efter tredje anfallet för två helger sedan har hon nu fått medicin som hon tar två gånger om dagen. Förra helgen började hon med en halv tablett åt gången, nu har vi ökat till en hel. Om två veckor har vi ökat färdigt och hon ska då ta två åt gången, tur de är små de där små pillren.
Jag känner dock själv att jag slappnat av på ett helt annat sätt nu, att jag sover lite bättre, även om jag inte sover bra men man ska inte begära för mycket.
Nu väntar vi bara på tid till hjärnröntgen så jag kan få svart på vitt att det inte är en tumör som orsakat detta utan en halt vanlig sänkt kramptröskel.
Hönsmamma som man är.

Nej, nu blir det att fixa klart hennes paket, måla lite på ett ut-och-in vänt julklappspapper. Man tager vad man haver. Haha!
För imorgon fyller hon 8 år!
Underligt att barnen blir äldre när en annan inte blir ett år äldre än 25, haha!

Blessed Be.

Jag ser framför mig i ett rosaaktigt skimmer när de är så gamla att de inte gör annat än sover och äter.
Visst är det större bekymmer med äldre, men får man sova och dessutom kan lämna dem själva för att åka och träna – ja då känns det som jag kan ta det faktiskt.

Blessed Be.

Då jag inte är van vid alla dessa ”appar” hann jag maila min otroligt kunniga och praktiska väninna och be om råd, innan hjärncellerna drog en sista suck denna lördagsnatt och kom på att jag kanske skulle gräva lite bland ”apparna” i alla fall. Vips så hade jag en ”wordpress-app” i mobilen.

Med tiden lär jag mig säkert att hantera detta, tills vidare får jag lunka vidare i min vardag med för lite sömn, utbildning, resor till och från barnens aktiviteter samt den eviga frågan: vad ska vi äta till middag idag?

Blessed Be.

Jag stör mig dock på dessa drömmar, som spelar på de stunderna som javisst, var alldeles underbara. Känslan när man fattat vad pluset på stickan betydde, växande mage, sparkarna, att slappna av i sig själv och hur man såg ut (till och med tyckte att man var fin ibland med mage och lysande ögon), bebislukten, amningen (med första – inte med andra!). Men bebisar är så mycket mer än det och som tur är var mannen överrens när vi pratade sterilisering. Han ville inte heller bidra extra till kalabaliken vi har när vi är alla.

Inatt kom det en igen, en dröm om att jag en dag vaknar med en mage och mannen är glad över detta faktum (vilket han inte skulle varit i verkligheten såklart). Mysigt så länge det varade och en lättnadens suck när man vaknar över att det inte är verklighet, haha!

Nä, ny dag, nya tag.

Blessed Be.

Vi firade med att montera ihop granen och pynta densamma. Lite svårt för mig med kontrollbehov att strunta i att de hängde likadana kulor alldeles för nära varandra. Det måste ju vara roligt för dem också, men jag tror att jag någon gång misslyckades och flyttade runt lite kulor. Finns dock på ett ställe där de hängt upp tre stycken så nära att de faktiskt tar i varandra. Min utmaning över julen – att inte flytta på julgranskulorna som mina kära barn så fint hängt upp.

Annars hade dottern en kompis över ett par timmar, de började med att komma ner i samlad trupp för att få mat. Förstår inte barnen idag alltså, de gnäller om att de är hungriga jämt. Hennes mamma sa det också när hon hämtade henne, att det var typiskt både henne och hennes kompisar. Jag vet ju bara med min son. Trots att vi just ätit kan han gnälla så fort vi åkt och hälsat på någon, eller så gnäller han hemma ”jag är huuuuuuuungriiiiiig”. Slår aldrig fel. Har alla barn mask i magen?

Imorgon är det tillbaka till praktiken som gäller. Jobba på att sitta på händerna verkligen. Får ju inte göra vissa saker som praktikant och de ska jag så också låta bli. Fast det är riktigt svårt. Jag är inte den ”slappa” typen som låter andra jobba, min arbetsmoral är högre än så. Verkar snart vara dags att gå och lägga sig inför det.

Fira med ett glas julmust först bara.

Blessed Be.

Vilket för mig till nästa fenomen. Jag vill gärna skriva om mitt jobb och hur mycket jag trivs, för det gör jag och jag vill aldrig sluta. Vi talade om det där på utbildningen vi går nu, det här med vad man vill göra med sin (svindyra) utbildning och om man vill vara kvar i vaktrummet eller avancera. Jag vill vara kvar i vaktrummet och bli den där inventarien som går att vända sig till om det är något. Haha! Inga ambitioner här inte.
Men jag trivs och hoppas att allt går bra. Hittills har det gjort det i alla fall.
Dock är det så att jag varken kan eller får skriva så mycket. Om något som tar så stor del av mitt liv. Men, det är priset man får betala.

Dottern går på sin ridskola, duktig liten (stor) tjej. Första terminen lider mot sitt slut och hon travade för första gången nu sist. Fortfarande inget svar på undersökningen, så jag väntar med att skriva om den.

Sonen går på gymnastik, försöka avreagera sig lite, röra på sig. Han har dock också börjat vara mer trött. Han blir också väldigt ledsen när han är trött, så vi kan bilda klubb och ställa oss i köket och gråta av trötthet medan vi gör middag. Haha. Mystisk mor/son-stund.

Nu ska jag dock kasta mig i duschen för att åka till jobbet, nej förlåt, praktiken.

Ska försöka återkomma…

Blessed Be.

Ska dock börja ta tag i mitt liv igen, min blogg med.
Något som försvårat är att jag inte har någon dator längre. Där, i den trasiga datorn, ligger hela mitt liv. Automatiska länkar och lösenord. Jag minns inte hälften av alla sidor och lösenord. Jag måste dessutom sätta mig och göra helt nytt CV och personligt brev nu när jag ska söka jobb igen (sommaren är ju över) i och med att datorn inte går att komma åt.
Det är lite störande måste jag erkänna.

Tycker inte om att sommaren redan är över… Höstkyla tränger sig på under morgonen och jag har redan beställt fodrade galon-set, gummistövlar och vinterskor till ungarna. Lite i förtid jag vet, men det är bättre att vara ute i god tid. Om en månad kostar det dessutom dubbelt så mycket…

Mycket ska tas tag i nu under hösten. Sonens aktivitetsnivå bland annat. Det känns som något inte är som det ska, det kan inte bara bero på mig. Jag kan ha hur mycket ork och energi som helst och han tömmer det på två sekunder ändå. Han är för ung för en diagnos sa specialpedagogen, han var dessutom bättre på dagis så hon ville inte sätta någon diagnos när han inte var  hyper överallt.
Men han kanske är bättre på dagis för att det händer så mycket där, han håller fokus på det runt omkring. Det måste undersökas, jag som mamma borde väl lita på min magkänsla någonstans?

Skolan börjar snart också. Dottern börjar första klass och jag börjar ny kurs.
Det blir otroligt spännande.

Blessed Be.