Tung måndag.

Så var det första dagen på min distansvecka, denna inleddes med ett psykbryt (milt sagt) och jag kan bara hoppas det blir bättre…

Det är ingen hemlighet att jag har haft det körigt i mitt liv tidigare, en efterdyning av detta är förekomsten av skulder. Sedan ett par år tillbaka har jag betalat på dessa så gott jag har kunnat, men då jag jobbat på timmar har det varit mer än nådigt knapert.
Nu bär jag äntligen har ett heltidsjobb och tänkte att det nu kommer ordna upp sig, nu kan jag ju dela upp det och betala varje månad och vara klar inom ett år.
Lyckan var kortvarig, jag har aldrig i mitt sketna liv stött på så otrevliga människor! Trots avbetalningar har ärenden gått vidare till kronofogden och inget inkassobolag ser att det finns andra utan förutsätter att jag har min lön, hela alltså, räknat innan skatt med andra ord. Nu fick jag veta att ett bolag jag snart betalat klart till har en annan filial i sverige som skickat mitt ärende till kfm. Det vill säga samma bolag, för de kan inte se i sin databas om jag har skulder till det andra kontoret!!
Så talade jag med rätt bolag efter många omkopplingar och morrhoppan där förklarade hånfullt att jag som bäst fick dela upp betalningen på två, så skulle de kunna tänka sig att stoppa ärendet hos kfm. Vad gör man? Jo jag betalar såklart, för jag väntade pengar från FK.
Men ärendet hos kfm avslutas först när de ser betalningen, vilket blir om flera dagar enligt @)&”")(;: på andra änden.
Så ringde jag kfm för att se om de kunde bromsa sin del, men de kunde de inte. Bara att vänta då…
Otrevliga förbannade fruntimmer!!
I och med pengabrist så ringde jag FK för att se om mina pengar därifrån var på gång, men icke, blir inga pengar därifrån. Kvinnan var i och för sig trevlig, det är ju alltid något…
Men så fick sambon brev från dem där han ska fylla i även mina uppgifter för enligt dem har jag ju full lön och inga utgifter så jag ska stå och hjälpa till med betalningen för hans barn!!
Sänka standarden ytterligare för mina egna för att hans barn som bor med två skuldlösa heltidsarbetande vuxna och får allt de pekar på för att de har råd.
Känns så otroligt fel!
Tänk om alla instanser kunde godta varandra? Se på inkomster och utgifter som de faktiskt är…
Man ska inte känna att det är enklare att gå på soc än att arbeta. Man ska inte må sämre psykiskt när man jobbar och gör rätt för sig.
Man ska inte ha det sämre när man älskar någon och vill bo ihop.
Det är något som är så ofantligt fel i hur det (miss)sköts.

Jag kan inte med ord beskriva hur lättad jag kommer vara när allt detta är över…

Blessed Be.